Lite om schizofreni

Utskriftsvänligt





--------------------------------------------------------------------------------
Sandklef, Ulla, Ordf. i nätverket Demokratisk psykiatri
--------------------------------------------------------------------------------
Öppet brev till Socialminister Göran Hägglund,
Socialdepartementet,
Regeringskansliet.
Datum: 2007-02-12

Bäste Göran!

Tack för svar på min vädjan om ekonomiskt stöd till konsumentorganisationen Kilen. Det är
dock med stor besvikelse vi konstaterar att konsumenterna inte längre har ett eget forum.
Överlåtelse av denna funktion till Läkemedelsverket - gynnar snarare läkemedelsindustrin, som betalar för verkets granskningar - än konsumenterna, som får en sämre säkerhet - särskilt med tanke på den ökade överförskrivningen av psykofarmaka, som skadar många användare.

Den korrupta läkemedelsindustrin har dr. Peter Rost beskrivit i den nya boken ”Sjuka pengar”.
I förordet till boken skriver professorn i klinisk farmakologi Arne Mellander, chef för NEPI (Nätverk för läkemedelsEPIdemiologi):
”Även landstingen får ta på sig ett ansvar eftersom de inte bidrar till att deras anställda läkare får en tillfredsställande producentoberoende utbildning rörande läkemedel och läkemedels korrekta användning. Sist men inte minst bör statsmakterna få en släng av sleven i det att man ser läkemedelsföretag som inkomstbringande skatteobjekt vilka bör behandlas med silkesvantar”.
Vi hoppas att alliansen inte ställer sig bakom en sådan cynism. Läkemedelsindustrins korrupta metoder har rönt stor internationell uppmärksamhet och kräver ett ställningstagande, varför vi vädjar till Socialdepartementet att på nytt seriöst överväga konsekvenserna av att Kilen läggs ner. I tillägg önskar vi att Kilen får medel att återupprätta den krismottagning, som tidigare fungerade som ”avgiftningsklinik”.

Det aviserade lagförslaget om utökad tvång med antipsykosmedicinering i öppenvården är dessutom tecken på att Sverige är på väg i farlig riktning. Förslaget innebär en tillbakagång till den rasbiologiska och psykiatriska tradition långt in på 1900-talet som visade sig i rent fascistoida tvångsmetoder med steriliseringar, lobotomier och svälteutanasi. Idag handlar det om ”kemisk lobotomi” med psykofarmaka för ett stort antal patienter, som inte svarar positivt på medicineringen. Vad som behövs är avgiftningskliniker - inte utökad tvångsmedicinering.

De förslag, som hittills presenterats av regeringen och som tycks baseras på Anders Miltons utredning, tar inte fasta på grundproblemet - psykiatrins värderingar, innehåll och resultat. Miltons utredning bygger på tidigare formulerade förslag från Psykiatrireformen - som ju blev ett slag i luften - och som i själva verket innebar en förstärkning av den medicinskt (biologiskt) orienterade psykiatrin med huvudsäte på sjukhuskliniker. Vad som saknas är en djupgående analys av själva innehållet i psykiatrin. Anders Milton är ju själv inte specialist på området - och är dessutom anlitad som rådgivare på läkemedelsföretaget Pfizer, vilket kastar en skugga över hans förslag om utökning av tvångsmedicinering i öppenvården.
Vi har konstaterat att även alliansen tagit upp ökad tvångsmedicinering som lagförslag.
Men - borde det inte vara en förutsättning att redovisa resultaten av psykiatrisk behandling innan man formulerar förslag? Socialstyrelsen kräver redovisning av behandlingsresultat, medan psykiatrins företrädare motsätter sig en sådan granskning. ”Vetenskap och beprövad erfarenhet” har bytts ut mot ”evidensbaserad vård”. Men - vari består evidensen? Det lär förbli en hemlighet, då den vetenskapliga grunden bygger på läkemedelsindustrins postulat - och erfarenhet av psykiatrin är det få som ställer sig positiva till. När ska någon våga visa tillräckligt civilkurage och uttrycka det vi alla vet: ”Kejsaren har inga kläder.”
Psykiatrins verktyg för diagnostik - diagnosmanualen DSM, saknar vetenskaplig grund, enligt forskning av Paula Caplan, psykolog och forskare. DSM fungerar över huvud taget inte på individnivå. Politiska partier har nämnt ”rätten till en diagnos”. Det är mer adekvat att kräva ”rätten att slippa en diagnos” (utifrån DSM). DSM-manualerna bör ersättas med individinriktade bedömningstest (ex.vis ORT) och ”Problemformulering” (har använts på Kuppis sjukhus i Åbo, Torneå psykiatri och ”Soteria” i Nacka), som utgör ett mer praktiskt verktyg för att kunna följa upp individens aktuella problem, process och utveckling.

De sista årens våldsdåd, speciellt efter mordet på Anna Lindh - har lett till en klappjakt på psykiatriska patienter. Ingen har nämnt att förövaren hade minst åtta olika preparat i sig -
och kanske var toxiskt påverkad med en ökad våldsbenägenhet som följd. Den förvirrade man, som knivhögg ett barn nyligen, var utsatt för våldtäkt som barn och har förmodligen handlat med ”flash-backs” från obehandlade trauman av posttraumatisk stress. Han lär dessutom ha varit medicinerad med antipsykosmedlet Zyprexa, som uppenbart inte haft någon positiv effekt. Varje gång en psykiskt sjuk person begår våldsdåd, ropar man istället på mer tvångs-medicinering och förvaring bakom låsta dörrar. Läkemedelsindustrin får i alla fall luft under vingarna. Ja, nu ska man även kunna döma psykiskt sjuka till fängelse. Vart är vi på väg?

”Antipsykosmedel” eller neuroleptika botar inte psykoser, de bara dämpar symtomen.
Tvärtemot kan de medföra förödande biverkningar - enligt följande rapporter:
- Av rapporter från Socialstyrelsen framgår det att 30 % är resistenta mot neuroleptika.
- Enligt professor Lars Farde, neuroleptikaforskare, ges neuroleptika ofta i för höga doser.
De som är mest resistenta och inte svarar på medicinen får ofta de högsta doserna.
- Professor Arvid Carlsson, Nobelpristagare 2000, har i en artikel anmärkt att neuroleptika, använt under lång tid, raderar ut belöningssystemet i hjärnan - och att det därför inte är konstigt att så många psykospatienter mår dåligt. Arvid Carlsson konstaterar att ”när man blockerar dopaminfunktionen (vilket neuroleptika gör) kan man skada väldigt komplexa system”. Symtom som känslomässig avtrubbning och personlighetsförändring framhålles.
I boken ”Hjärnans budbärare” av Arvid och Lena Carlsson sägs att ”tardiva dyskinesier
...orsakas av en hjärnskada”.
- Professor Leif Lindström, Lars Gunne m fl, bekräftar i forskningsrapporter kända samband mellan långvarig neuroleptikaanvändning och biverkningar som ex. vis extrapyramidala symtom (motorisk rastlöshet), dyskinesi (nedsatt motorik - stelhet), depression, dysfori, tardiv dysmenti (demensform) och andra mentala brist- och bortfallssymtom förutom det maligna, livshotande neuroleptikasyndromet NMS, som innebär att patienten får ökande stelhet i hela kroppen med kramper, sänkt vakenhet, coma och feber - som kan leda till döden.
- Forskaren Rolf Adolfsson har nyligen redovisat att vissa typer av neuroleptika, vilka fram- hållits som nyrevolutionerande, i 10 % av fallen ger obecitas (fetma) och diabetes.
- Socialberedningen uttalade 1984: ”Vi vet att vissa former av behandling med neuroleptika kan ge bestående hjärnskador eller väsentligen förändra personligheten hos den behandlade”
- I en artikel om psykokirurgi påpekar överläkare Susanne Bejerot att ”ingrepp i hjärnan kan leda till agressiva tendenser, nedsatt impulskontroll och avhämning så att patienten t.ex. begår sexuella övergrepp. Behandling med neuroleptika kan troligen få liknande följder, men när det inträffar skyller psykiatrerna bara på patientens sjukdom eller på narkotikamissbruk”.
- I en rapport från SBU framhålles att hos omkring 1/8-del av patienter, som behandlats med neuroleptika i fem års tid eller längre, blir biverkningarna bestående.
- Socialstyrelsen framhåller att tardiv dyskinesi kan bli permanent.
- De s.k. tardiva dyskinesierna (abnorma, ofrivilliga rörelser i främst tungan) som oftast bara beskrivs som en biverkning vid behandling med neuroleptika, betecknas av professor Göran Sedvall som ett symtom på organisk hjärnskada.
- Professor Sten Levander medger i en intervju att neuroleptika ger hjärnskador.
- En rapport från Läkemedelsverket visar att flera typer av psykofarmaka, som varit i bruk länge, befunnits vara livsfarliga och förbjudits. Av dessa har antipsykosmedlet Mallorol, som använts av ca 2000 personer, medfört 13 dödsfall. Zoloft, antidepressiv medicin, har orsakat 40 dödsfall och 22 personer avlidit från sviterna av klozapin (beståndsdel i Leponex).
- En norsk forskare har bekräftat att självmorden bland psykospatienter ökade markant i de Nordiska länderna när neuroleptika infördes på 50-talet.
- Den amerikanske psykiatern Peter Breggin konstaterar i en artikel från 1979 att ”psykiatrin, den profession som medverkade till Förintelsen, har nu givit oss den värsta epidemin av hjärnskador i historisk tid”.

Finsk forskning under prof. Viljo Räkköläinens ledning i Åbo, har i en 8-årig utvärdering visat att endast 8 % av psykospatienterna i psykiatrisk vård var beroende av medicinering. Andra internationella forskare menar att många patienter lider av ”tranquilizer psychoses” - eller toxisk psykos - av neuroleptika framkallad psykos (Peter Breggin, Abram Hoffer m.fl.). Även om neuroleptika har en positiv effekt som symtomlindrande för ett begränsat antal individer - så botar inte neuroleptika psykos eller schizofreni - vilket många politiker tycks vara vilseförda att tro. Tvärtom medför neuroleptika hjärnskador och kronifiering!

Vad som inte framgår i media är att patienter, som begår våldsbrott, redan är medicinerade - redan har behandlats av psykiatrin - och redan har genomgått en psykiatrisk bedömning. Med facit i hand - är det inte dags att psykiatrin utsättas för farlighetsbedömning? Hur vore det om psykiatrer fick pröva sin egen medicin? Det vill nog ingen ställa upp på - eftersom alla vet att det kan ge akut psykos. Många patienter, som medicineras med neuroleptika, tar sina liv för att de inte härdar ut med effekterna. Att de flesta självmorden sker inom psykiatrins väggar - utan att de anmälts till Lex Maria - har inte rönt samma spektakulära uppmärksamhet i media. Utan att ifrågasätta innehållet, ska psykiatrin tilldelas mer pengar för att kunna låsa in allt fler och jaga värnlösa patienter med blåslampa så att de säkert lobotomeras med en injektion var fjortonde dag.
Problemet är psykiatrins innehåll - inte brist på medel, platser eller tvångsvård!

Psykiatrer saknar som regel psykoterapeutisk kompetens och därmed också de psykologiska kunskaper, som krävs för att kunna göra en adekvat personbedömning och förutse patientens beteende och risk för destruktivitet. Psykologiska kunskaper krävs också när det gäller förhållningssätt, problemformulering, ledarskap och personalhandledning.

Det mest graverande är att den psykiatriska disciplinen inte utvecklats i takt med ny forskning.
Det gäller bl.a. kunskap om kris- och traumarelaterade tillstånd som en del av orsakerna till psykos eller ”schizofreni”. På konferensen ”Trauma och psykos” i Glasgow 2005, framgick det av kända forskare att ca 90 % av psykospatienterna har minst ett trauma bakom sig - vilket inte kan medicineras bort. En traumatiserad patient måste få traumabearbetning av något slag.

Ännu ett område handlar om näringsbrister, allergier, genmutationer och toxiska skador som orsak till olika psykiska störningar. Vid näringsbristtillstånd kan det räcka med behandling av näringsämnen, antioxidanter och diet (ex.vis glutenfri kost). Forsknings av psykiatern Abram Hoffer, Canada, visar att niacin-B3 har bäst effekt vid schizofreni och botar mer än 50 %.
Även homozygota genmutationer i MTHFR-genen, som gör att en patient inte kan ta upp B12 och folsyra , kan utmynna i schizofreniliknande symtom om dessa ämnen inte ersätts dagligen.
Genfelet är en polymorfism - d.v.s. minst 8 % av befolkningen är drabbade. Det är nästan en miljon människor i vårt land. Betänk att ca 40.000 individer har diagnosen ”schizofreni”.
Hur många av dessa individer som är bärare av en homozygot genmutation vet vi ännu inte.
Psykiaterns uppgift som medicinare bör vara att administrera ett batteri av somatiska undersökningar på samtliga patienter innan en vårdplanering påbörjas - vilket inte görs idag. Beslut om medicinering, som stöd för annan behandling, bör ske i samråd med teamet och patienten - och helst på frivillig bas - efter att grundliga undersökningar är genomförda.

För att få en mer korrekt information om psykiatrins tillstånd, borde Socialdepartementet konsultera vetenskapsteoretikern Hedi Bel Habib, som är fil.dr i medicinsk antropologi, Docteur d'Etat i psykologi och Docteur d'Etat i vetenskapsteori - och numera verksam på
ett av regeringens departement. Hedi Bel Habib, som också medverkat till hälsoinriktning
i Dalarna, har i det tänkvärda häftet ”från Diagnos till Dialog” beskrivit salutogenes i teori och praktik. I skriften ”Neuroleptic treatment: science or ideology?” har Bel Habib gjort en analys av neuroleptikaanvändning. Han har också skrivit: ”Bio-fenomenologisk psykologi - Ett nytt paradigm för tvärvetenskap” (skrifterna är utgivna av Dalarnas forskningsråd).

Det är just ett tvärvetenskapligt synsätt som saknas inom psykiatrin. Även Socialstyrelsen
och SBU är ensidigt medicinskt utformade. Utan ett tvärvetenskapligt perspektiv kan inte psykiatrin godkännas som disciplin och specialitet. Det är framför allt psykiatrins beroende
av läkemedelsindustrin som motverkar en sund och hälsoinriktad utveckling.

Professor Jaakko Seikkula, psykolog och under 14 år chef för psykiatrin i Torneå, visade efter utvärdering att ca 90 % av psykospatienterna i Torneå återhämtades - genom att undvika neuroleptika och sjukhusinläggning, involvera familjen, erbjuda psykoterapi och upprätthålla ett dialogiskt förhållningssätt. I boken ”Öppna samtal” och ”Sociala nätverk i dialog” beskriver Jaakko Seikkula vikten av dialog i samröret med individer i psykotiska tillstånd.

Man måste vara medveten om att alla patienter, som frivilligt eller ofrivilligt hamnar inom psykiatrins låsta avdelningar, befinner sig i kris av något slag. Vad som är av största vikt för en människa i psykisk kris - är att bli lyssnad till - att få möjlighet till en tillitsfull relation - att bli tagen på allvar hur förvirrad man än är - och att denna process måste få ta tid.
Professor emerita Lisbeth Palmgren, psykiater och psykoanalytiker, uttryckte sin syn på psykiatrin i Läkartidningen nr 10, 2004: ”När vi nu äntligen har börjat en allvarlig diskussion om psykiatrins misslyckande, talar vi som vanligt bara om psykiatrins former. Dessa är naturligtvis viktiga, men jag skulle vilja tala om psykiatrins innehåll. Vad är viktigt i förhållandet mellan patienten och psykiatrin? ---------------
Kanske det mänskliga mötet? Hur gick det förlorat? Psykiatrins väsen är en sammansmältning av biologisk kunskap och djup humanism. Utan dessa två komponenter blir den antingen kvacksalveri eller torr och ganska meningslös pseudovetenskap. Under senare år har jag gång på gång blivit vittne till häpnadsväckande felbedömningar som orsakats av en arrogant brist på samarbete med patienten om hans lidande, hans sorger och förhoppningar”.

Vänliga hälsningar


Ulla Sandklef
Organisationsanalytiker
Ordf. i nätverket Demokratisk psykiatri
Adress: Harvägen 12, 433 70 Sävedalen, Sverige
Tfn: +46 0/31 261926
E-post: demokratisk.psykiatri@tele2.se



--------------------------------------------------------------------------------